takemeawayfromthisshit
jag tittar uppåt men allting går ner, jag försöker på nytt men allting blir fel.
för mycket hinder överallt. orkar inte sitta såhär, kämpa såhär. är rädd för att dom blir besvikna på mig. men kan inte göra mer än det jag gör. man får aldrig beröm heller. hatar dom här dagarna och kommer alltid att göra det.
1 månad och 3 veckor kvar tills jag får vila från allt. allt. allt. kan inte göra mer, tvinga mig inte, titta inte ner på mig, skratta inte åt mig, bråka inte med mig. finns ingen som sagt allt bra man gör. finns folk som bara tror att allting serveras framför en. förlåt om jag är taskig. men jag blir så less när man kan sitta i flera dagar och kämpa för nånting som itne slutar bra ialf. är det fel på mig då eller med dom där? finns nog inget rätt eller fel. vi är inte menade för att kunna det onödiga idag. förr i tiden levde man i familjen, i grottor, jagade. varför ska allting vara så hårt då idag? jag tänker för mycket och det tar kål på mig. behöver en paus. men det får jag inte. man bara trycks ner till botten. de här är de ända jag är bra på enligt mina föräldrar. men inte nu, vad är jag bra på då? ingenting. kommer aldrig få höra det. det tar..
och vad kan du göra? ingenting. de här är min jävla terapi.
